Det är hemskt när man ser någon bortom all räddning. Jag drar och drar och försöker få henne att förstå. Det är hopplöst, hennes verklighet är den många drömmar mardrömmar om. Hon bryr sig inte på något jävla sätt om sug själv, det råkar faktiskt vara så att hon helst skulle se sig själv död. Hon försökte, men misslyckades. Hon går till psykolog, jag pratar med henne, alla gör allt dom kan för att få henne att stanna kvar.
Ni vet när man ser en insekt som ligger och vrider sig i smärta? Då brukar folk säga att man ska göra slut på dens lidande, man kan ändå inte rädda den. Jag har alltid kännt mig lite olustig över det, men nu förstår jag. Det är precis så det är med min vän, vad man än gör kan man inte rädda henne, hela hennes liv har varit en enda lång plåga och hennes framtid ser inte ljusare ut. Jag undrar om det inte vore nådigast att ta slut på det, fast ändå kan jag inte tänka så! Hon kan inte dö! Jag älskar ju henne, hon är en av mina bästa vänner! Hon får inte, fast hur kan jag också bara se på hur hon lider.
Från första början trodde jag att jag kunde rädda henne, få henne att förstå att det finns så mycket mer. Att det fanns kärlek, vänskap och lycka. Jag hade ju varit där och tagit mig ur det, fast nu ser jag att hon sitter mycket längre in än vad jag någonsin var i närheten av. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag önskar bara att det fanns något sätt jag kunde nå dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar