Självmordsbombare.

Jag vet att jag är lite sen om att blogga om detta, men har bara haft så mycket för mig med skola osv. Men nu kommer det.

Jag blir så frustrerad, så arg! Jag kan inte förstå logiken i dessa människors hjärna. Jag kan förstå att människor vill kämpa för sin religion, sin rätt att inte bli kränkt. Jag kan till och med nästan förstå att man kan ha lust att döda andra människor för dessa två anledningar. Men att vilja döda civila som egentligen inte har ett dugg med saken att göra, förutom möjligtvis att ha röstat på ett parti i valet som bestämmde sig för att gå i krig och blah blah blah. Jag anser att det är otroligt långsökt! Ett av den lyckligtvis failande självmordsbombaren i Stockholms motiv var Lars Vilks muhammedmålningar.
Det är en så dålig anledning att det inte är sant, visst det var en onödig provication från konstnärens sida. Men han hade all rätt att göra det! Och om ett förlöjligande av ens religion ger en rätt till att skada andra människor ska jag bli självmordsbombare. Jag är en djupt troende protestant och kristendomen har parodierats så många gånger att det inte går att räkna. I Sean banans musikvideo till "gott nytt jul" förlöjligar han inte bara kristendomen utan hela den svenska kulturen, om det hade kommit en liknande video med muslimsk tro och tradition hade det varit krig, jag lovar. Nu råkar jag inte vara tilräckligt självmordsbenägen för att ta mitt liv och samtidigt skada andra. Silken tur.

Jag blir också så frustrerad över Sveriges reaktion på denna händelsen, när Stockholmarna upptäckte att han hade misslyckats gick de fram och fotade! Jag känner bara "Etik vadå?". Sedan blev jag också irriterad över våra skitblaskor här i landet. Jag tror det var aftonbladet som på sin framsida hade rubriken "Han uppmuntrar andra att göra samma sak" i jättestort tryck. Jag menar hur dum får man lov att vara! Den framsidan kommer vara fasttejpad utanför varje liten butik och faktiskt uppmuntra folk att göra samma sak!

Jaja, vet inte riktigt hur man ska jobba med den bristande moralen i samhället. Man får väl försöka framgå med ett gott exempel och hoppas att det blir en trend. Fast det kan man defenetivt inte ha för höga förväntningar om.

Jag är så trött på att folk är så fruktansvärda, så elaka, sådana fullkomligt iq befriade idioter att de inte fattar hur man behandlar folk! Det finns vissa typer i min parallellklass som tyker det är jättekul att använda en kille i min klass som boxpåse. Båda killarna som slår och han som blir slagen påstår att de är vänner eller "brorsor" som de så intelligent uttrycker det och att de bara leker, att det bara är på skoj. Men det är det inte, det är verkligen inte på skoj! Jag menar hur kul är det att tre personner kommer och slår upp dig medans hela din klass kollar, de bryr sig egentligen inte. Spelar lite mobilspel, fnissar och pratar. Ingen bryr sig om att en kille står uppressad mot en väg och släpps inte iväg fören han säger att hans mamma är en hora. Eller att han blir slagen så att blodet rinner. När människorna från parallellklassen känner att de har fått ut dagens aggressioner går de tillbaka och lämnar killen förudmjukad och ensam. Han går in på toaletten för att stoppa blodet som rinner från hans näsa, han kommer försent till lektionen och ber lågmält om lov för att gå till sjuksyster. Han har tydligen huvudvärk och behöver gå hem. Hans ögon är röda och det är fortfarande blod runt näsan. Läraren bryr sig inte utan säger bara irriterat utan att kolla på honom"jag tycker du har huvudvärk ofta på denna lektionen, låt deet inte hända igen".
Då blir min ilska nästintill okontrollerbar, jag kokar inombords, jag river sönder boken framför mig och säger till läraren att jag måste prata med en lärare. Han tror mig inte och säger att jag måste vänta till efter den obetydliga lektionen.
Jag väntar, jag stirrar ilsket på vägen framför mig medans jag drar svarta, hårda streck på pappret framför mig. När lektionen ängtligen är slut hittar jag en av de lärare jag litar mest på och berättar för henne om händelserna som brukar äga rum, hon blev lika upprörd som mig. Hennes mun förvandlades till ett hårt streck och ögonen skjuter blixtar, hon tackar mig för att ha berättat det. Lärarna visste inte, de hade inte kunnat koppla, ingen hade sagt något, någonsin! Så där har ni ännu en del av mig, en skvallrare.