Oj! Vad irriterad jag är! Ovanligt, eller hur?
Idag hade vi årets första musiklektion, egentligen hela skolårets första. Det var F R U K T A N S V Ä R T, jag kan inte första vilken idiot som var så befängd att han/hon trodde att man skulle kunna undervisa ovilliga ungdomar i musik. Att stoppa in 30 stycken, stökiga, högljudda femtonåringar i ett litet trångt rum fyllt med gitarrer, pianon, trummor och deras egna stämmband är ingen bra idé! Sedan att deras uppgift är att göra ljud gör saken inte bättre, det klarar vi så bra av sen innan.
Jag stör mig också på att man faktiskt måste vara musikalisk för att vara duktig i musik. I alla de andra ämnena har alla en chans t.o.m. dyslektiker kan lära sig att skriva svenska/engelska/andraspråk. Men chansen att man lyckas lära en tondöv, toner är nästintill obefintlig. Man kanske kan säga att man måste ha talang i bild också, men det stämmer ju inte. Uppgiften i bild är att skapa konst, konst är subjektivt, allting är konst! Men 4 elever som försöker göra en ensemble när de varken kan spela instrument eller sjunga efter ca 6 års försök till att lära dom, det är omöjligt.
Jag fick en mindre chock idag, eller snarare ett wake-up call. Jag hade ett mindre bråk med några av mina vänner. Vi har löst det nu, men jag blev så skärrad. Jag visste inte att min kompis kände sig så avskärmad, så ignorerad. Lite senare bestämmde jag mig för att gå igenom min överfyllda inbox(hata facebook!!) och hittade flera mail där min kompis berättade hur hon kände. Det skrämde mig att jag inte hade kännt igen tecknena, att jag inte kunde märka att en av mina äldste vänner mådde dåligt. Jag har fruktansvärt samvete, jag har varit så självcentrerad eller nej, inte självcentrerad. Jag har fokuserat på annat, på nya kompisar, på ledsna kompisar, gymnasieval och då mig själv. Jag har helt glömt bort mina gammla vänner. Det kräver ändring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar